Sweet sixteen <3
Min älskade lilla bäbis fyller 16 år idag.
Herregud vad tiden går fort och jag känner hur ångesten bara sköljs över mig.
Jag har hamnat i ett skede i livet där utvecklingen har stannat upp och går egentligen åt nåt håll som inte är bekant !!
Kan inte låta bli att tänka tillbaka till den 18 november 1994,
Då blev det dramatiskt på BB i Östersund.
2 månader för tidigt och efter en kraftig blödning, var kejsarsnittet planerat. Kl 08:00 blev jag lokalbedövad. Pierre var på plats och höll min hand. Hann hade med sig kameran men det blev inga bilder tagna utav honom utan en sjuksköterskan erbjöd sig i stället att ta några kort under snittet. Allt gick som planerat under operationen och Oliver såg dagsljuset 09:04.
Men... sen var det tyst !!
Plötsligt blev det rörigt runt omkring mig. Jag fick titta på Oliver i en 100 dels sekund och sen försvann dom med han in i ett rum intill.
Hans hjärta slog inte !!!!!
Jag var helt ovetandes om läget eftersom jag låg ju kvar på operationsbordet för att sys igen. Pierre var försvunnen också men det gjorde att jag var helt lugn. Han var ju med Oliver, hade jag helt klart för mig.
I rummet intill var det ett läkarteam på 5 personer som jobbade med att få igång hans hjärta. Dom körde hjärtmassage på den lilla kroppen som var 43 cm och vägde 1918 gr. Pierre tittade på helt förskräckt. Deras stora klumpiga händer på den lilla kroppen!.
En sjuksköterska berättade för mig, där jag låg, att det hade blivit komplikationer men att jag inte skulle vara orolig och att Pierre var där med Oliver.
Jag fortsatte att vara lugn...
Det tog ungefär 1 minut att få Olivers hjärta att börja slå (evigheternas 1 minut enligt Pierre). Hans lilla ansikte blev avskärmat med syrmask och han blev flyttad till prematuren där han fick genomgå en operation för nutritionssond. Hela han var kopplad med olika sladdar till olika apparater.
Jag fick ligga kvar på uppvaket i ca 2 timmar och hade ingen aning om nånting.
Tänka sig....att 1 minut kan kännas som evighet
Tanken att det hade kunnat gått illa smyger sig på nån gång, väldigt sällan, men jag har aldrig förmåga att tänka så långt och det behöver jag inte heller.
Nu har det gått 8.409.600 minuter sen detta hände :))
Oliver låg i kuvös i 2 dygn, vattenmadrass 3 dygn och sen klarade han sig fint på egen hand, både med andning och kroppsvärme :) och vi fick åka hem från sjukhuset efter bara 3 veckor :)
Han är frisk och kry och alert och helt fantasiskt.
Tack gode gud för att du finns <3 <3
Å GRATTIS :)))
Herregud vad tiden går fort och jag känner hur ångesten bara sköljs över mig.
Jag har hamnat i ett skede i livet där utvecklingen har stannat upp och går egentligen åt nåt håll som inte är bekant !!
Kan inte låta bli att tänka tillbaka till den 18 november 1994,
Då blev det dramatiskt på BB i Östersund.
2 månader för tidigt och efter en kraftig blödning, var kejsarsnittet planerat. Kl 08:00 blev jag lokalbedövad. Pierre var på plats och höll min hand. Hann hade med sig kameran men det blev inga bilder tagna utav honom utan en sjuksköterskan erbjöd sig i stället att ta några kort under snittet. Allt gick som planerat under operationen och Oliver såg dagsljuset 09:04.
Men... sen var det tyst !!
Plötsligt blev det rörigt runt omkring mig. Jag fick titta på Oliver i en 100 dels sekund och sen försvann dom med han in i ett rum intill.
Hans hjärta slog inte !!!!!
Jag var helt ovetandes om läget eftersom jag låg ju kvar på operationsbordet för att sys igen. Pierre var försvunnen också men det gjorde att jag var helt lugn. Han var ju med Oliver, hade jag helt klart för mig.
I rummet intill var det ett läkarteam på 5 personer som jobbade med att få igång hans hjärta. Dom körde hjärtmassage på den lilla kroppen som var 43 cm och vägde 1918 gr. Pierre tittade på helt förskräckt. Deras stora klumpiga händer på den lilla kroppen!.
En sjuksköterska berättade för mig, där jag låg, att det hade blivit komplikationer men att jag inte skulle vara orolig och att Pierre var där med Oliver.
Jag fortsatte att vara lugn...
Det tog ungefär 1 minut att få Olivers hjärta att börja slå (evigheternas 1 minut enligt Pierre). Hans lilla ansikte blev avskärmat med syrmask och han blev flyttad till prematuren där han fick genomgå en operation för nutritionssond. Hela han var kopplad med olika sladdar till olika apparater.
Jag fick ligga kvar på uppvaket i ca 2 timmar och hade ingen aning om nånting.
Tänka sig....att 1 minut kan kännas som evighet
Tanken att det hade kunnat gått illa smyger sig på nån gång, väldigt sällan, men jag har aldrig förmåga att tänka så långt och det behöver jag inte heller.
Nu har det gått 8.409.600 minuter sen detta hände :))
Oliver låg i kuvös i 2 dygn, vattenmadrass 3 dygn och sen klarade han sig fint på egen hand, både med andning och kroppsvärme :) och vi fick åka hem från sjukhuset efter bara 3 veckor :)
Han är frisk och kry och alert och helt fantasiskt.
Tack gode gud för att du finns <3 <3
Å GRATTIS :)))
Kommentarer
Trackback
